Ibland försöker jag förstå vad det handlar om, mitt studiefält. Alltsammans tog fart så hastigt, med bra förutsättningar. Det där att leva i en tid som förändrades, hiskeligt snabbt.
Är det inte så alla tider? Finns det några tider som inte har förändrats? Är det inte vad som kännetecknar människan, förmåga till adaption. Annars får vi tråkigt. Och hittar på något.
Jo.
Men visst har teknikutvecklingen ändå inneburit något.
Jag stötte på digitaliseringen tidigt. Min företagande far inledde 90-talet med att byta tre anställda mot en dator och få dubbelt så mycket gjort – samtidigt som tid frigjordes då instruktioner inte längre behövde ges. Datorn var verkligen cool. Detta att inte längre ha en heltidstjänst som gnuggade bokstav för bokstav på plats på filmer till trycksaker, att enkelt få raka fina baslinjer och kanter och automatiskt beräknad kerning… Inte behöva ett mörkrum med reprokamera. Inga tusen tuschpennor att spotta igång och kassera så snart linjen ändrade minsta tjocklek. Och så snabbt det gick att skriva! Till och med för pappa, som bara använde pekfingrarna.
Datorn var en Apple IIci, med CRT-skärm, skrivare, enhet för hårda 3,5″-disketter och SyQuest-enhet för säkerhetskopiering. Man fick vara snabb när man matade ut dem, annars väntade en rejäl smäll på fingrarna. Photoshop kom på tre disketter, Freehand två och Quark Xpress fem. Fem! Ett program som behövde sju megabyte, inte klokt ju.
Dataskärmar var verkligen inte stora på den tiden. Pappas 21″ bulkiga koloss som kostade 52 000:- bara den tedde sig försvinnande liten mot de lika lysande bord om 160x80cm som dittills varit vardagsmat. Men skärmarna kunde man sitta framför, slapp hänga över. Och de där tyngderna som hållit alla ritfilmer på plats, de behövdes plötsligt inte längre. Kontorets sysslor bytte plats och ställning. Man gick och talade i telefon, satt ned och ritade.
Jag lekte i Photoshop 1991, hade ISDN hemma 1995, dök in i världen av vektorer där bildmaterial plötsligt kunde skalas i obegränsad storlek. Det hände något. Hjärnan började fungera annorlunda. Lagren som förut varit färgseparerade blev nu temaindelade; proportionskänslan som funnits i händer omförlades sakta till ögonen.
Också andra, icke arbetsrelaterade fenomen inträffade. Detta att slentrianmässigt trycka kringla-Z för att ångra något, vad som helst, också frustrerad över att det inte fungerade lika bra i verkligheten, var kanske vad som utgjorde den verkliga gränsen mellan då och nu. Pappa uttryckte frustration över att behöva leta efter saker i skafferiet utan hjälp från kringla-F. Vi omprogrammerades till att delegera?
Här någonstans började jag bli intresserad av vad som hände med oss människor. Med världen omkring oss. Digitaliseringen förändrade så många beteenden och kontrasterna mellan subkulturen av early adaption och det traditionella fascinerade mig. Framväxten av kommunikationsprotokoll fascinerade mig. Framväxten av webben fascinerade mig. I åttan skulle jag göra prao på en fönsterfabrik, men råkade få en häst över knäet och haltade istället glatt ner i källaren de där två veckorna, till ett nytt program där man byggde, layoutade och hanterade databaser. Databaser! Relationer! Arkivtänkande så uppdaterat att tanken svindlar. Mitt huvud så uppdaterat att tanken svindlar.
Jag önskar jag vetat om etnologiämnets existens. Istället närmade jag mig fältet från kommunikationsvetenskap, psykologi och språk. Vad skulle detta göra med våra hjärnor? Vårt sätt att umgås? Vårt sätt att vara? Chattklienterna ställde världen på ända. Smileys var en så lågt stående sociolekt – sedan kontextmarkör – därnäst kollektivt krav. Jag såg språkets gränser förflyttas in i det otänkbara, fullt medveten om såväl inre som yttre begränsningar. Jag upptäckte den globala kulturen i ett försök av obruten mark. Den obegränsade världen, exemplifierad i hur en bekant hade bootleghub med livekonserter på ett 33,6kbit-modem. Det kom ett spår om dagen, efter två veckor kunde man lyssna på hela konserten i ett svep. Ja, om filerna var hela, förstås. Obegränsat – tålamod. Flera bekanta byggde communities – småskaliga sociala medier, härligt nischade ställen där alias hängde och inte en tanke på att ta reda på användarmönster ens inom webbplatsen fanns. Det var fint. Mysigt. Plats.
Sedan kom nästa fas, av kommersialisering.
Och min egen nästa fas. I en flykt från masskulturens påbud och konsekvenserna jag såg börja ge kaskadeffekter bestämde jag att jag var tillräckligt utvecklad i mina egna föreställningar för att fördjupa mig i det andliga. Världen sprang och jag bytte early adaption mot att studera utvecklingen från andra hållet – hur samhället förändrades, så uppenbart för de som inte hoppade på tåget. Psykologi blev filosofi, kommunikation blev energilära, språket sjöng musik. Och världen enligt den där mainstreamtillvaron blev nästan obegriplig.
Hur människor navigerade positioner mellan dessa världar tedde sig nästan lika obegripligt, som ett konststycke, inre och yttre förhandling; den mänskliga irrationaliteten, kroppsligheten och sociala dimensionen så påtaglig att allt jag lärts om hjärnans överhöghet plötsligt fick omförhandlas. Egentligen dansar vi bara. En dans med tillhörigheten som partner. De rytmiska cyklerna genom våra kroppar: pulsen, andningen, ticsen att kolla telefonen var tjugofemte minut. Gränserna för att som alternativ ingå i det normala. Gränsländerna teknik skjuter.
Jag är hel nu, tänker jag. Jag är hemma. På platsen där jag kan få ihop alltsammans. Få nytta av alltsammans. Verkligen få leka med makronivåer lika mycket som individnivån, ingen vattentät uppdelning mellan teoretisk stabbig sociologi och flummighetsmaskerande vetenskapstörstande psykologi. Verkligen få njuta av att växla perspektiv, disciplin, tvärvetenskapa – som mkv:n så tillåter och jag så njuter av. Men att också få utgå från rent ontologiska premisser, växla hela världsbilder! Etnologi som uttryck i människans plats, ett landskap, en handling, föreställning, växande, rörelse, agens, uttryck, ringar på vattnet, väggar, strukturer, konturer – de inre landskapen lika mycket som de manifesterade, uppförda, upprätthållna.
Slitningen nu är fokuset på just det mänskliga, snarare än en mer neutral biotop. Slitningen på allt det ohållbara människan vill täcka hela fältet.
“Vad som helst kan sammanfattas i tre meningar”, sade han en gång, klok.
Hur människan lever sitt liv formad av och filtrerad genom tekniska och sociala strukturer, replikerar jag, snabbt. Vad en sådan position gör för å ena sidan hennes förmåga till individuella uttryck och läkande, å andra sidan hennes roll som medlem och aktör i den större biotopen. Hur dessa förutsättningar och därmed uttryck skiftar över tid.
Det finns en tråd. Nu skall vi bara hitta nålen i höstacken.