Category: Betraktelser

En röd tråd

Ibland försöker jag förstå vad det handlar om, mitt studiefält. Alltsammans tog fart så hastigt, med bra förutsättningar. Det där att leva i en tid som förändrades, hiskeligt snabbt.

Är det inte så alla tider? Finns det några tider som inte har förändrats? Är det inte vad som kännetecknar människan, förmåga till adaption. Annars får vi tråkigt. Och hittar på något.
Jo.
Men visst har teknikutvecklingen ändå inneburit något.

Jag stötte på digitaliseringen tidigt. Min företagande far inledde 90-talet med att byta tre anställda mot en dator och få dubbelt så mycket gjort – samtidigt som tid frigjordes då instruktioner inte längre behövde ges. Datorn var verkligen cool. Detta att inte längre ha en heltidstjänst som gnuggade bokstav för bokstav på plats på filmer till trycksaker, att enkelt få raka fina baslinjer och kanter och automatiskt beräknad kerning… Inte behöva ett mörkrum med reprokamera. Inga tusen tuschpennor att spotta igång och kassera så snart linjen ändrade minsta tjocklek. Och så snabbt det gick att skriva! Till och med för pappa, som bara använde pekfingrarna.

Datorn var en Apple IIci, med CRT-skärm, skrivare, enhet för hårda 3,5″-disketter och SyQuest-enhet för säkerhetskopiering. Man fick vara snabb när man matade ut dem, annars väntade en rejäl smäll på fingrarna. Photoshop kom på tre disketter, Freehand två och Quark Xpress fem. Fem! Ett program som behövde sju megabyte, inte klokt ju.

Dataskärmar var verkligen inte stora på den tiden. Pappas 21″ bulkiga koloss som kostade 52 000:- bara den tedde sig försvinnande liten mot de lika lysande bord om 160x80cm som dittills varit vardagsmat. Men skärmarna kunde man sitta framför, slapp hänga över. Och de där tyngderna som hållit alla ritfilmer på plats, de behövdes plötsligt inte längre. Kontorets sysslor bytte plats och ställning. Man gick och talade i telefon, satt ned och ritade.

Jag lekte i Photoshop 1991, hade ISDN hemma 1995, dök in i världen av vektorer där bildmaterial plötsligt kunde skalas i obegränsad storlek. Det hände något. Hjärnan började fungera annorlunda. Lagren som förut varit färgseparerade blev nu temaindelade; proportionskänslan som funnits i händer omförlades sakta till ögonen.

Också andra, icke arbetsrelaterade fenomen inträffade. Detta att slentrianmässigt trycka kringla-Z för att ångra något, vad som helst, också frustrerad över att det inte fungerade lika bra i verkligheten, var kanske vad som utgjorde den verkliga gränsen mellan då och nu. Pappa uttryckte frustration över att behöva leta efter saker i skafferiet utan hjälp från kringla-F. Vi omprogrammerades till att delegera?

Här någonstans började jag bli intresserad av vad som hände med oss människor. Med världen omkring oss. Digitaliseringen förändrade så många beteenden och kontrasterna mellan subkulturen av early adaption och det traditionella fascinerade mig. Framväxten av kommunikationsprotokoll fascinerade mig. Framväxten av webben fascinerade mig. I åttan skulle jag göra prao på en fönsterfabrik, men råkade få en häst över knäet och haltade istället glatt ner i källaren de där två veckorna, till ett nytt program där man byggde, layoutade och hanterade databaser. Databaser! Relationer! Arkivtänkande så uppdaterat att tanken svindlar. Mitt huvud så uppdaterat att tanken svindlar.

Jag önskar jag vetat om etnologiämnets existens. Istället närmade jag mig fältet från kommunikationsvetenskap, psykologi och språk. Vad skulle detta göra med våra hjärnor? Vårt sätt att umgås? Vårt sätt att vara? Chattklienterna ställde världen på ända. Smileys var en så lågt stående sociolekt – sedan kontextmarkör – därnäst kollektivt krav. Jag såg språkets gränser förflyttas in i det otänkbara, fullt medveten om såväl inre som yttre begränsningar. Jag upptäckte den globala kulturen i ett försök av obruten mark. Den obegränsade världen, exemplifierad i hur en bekant hade bootleghub med livekonserter på ett 33,6kbit-modem. Det kom ett spår om dagen, efter två veckor kunde man lyssna på hela konserten i ett svep. Ja, om filerna var hela, förstås. Obegränsat – tålamod. Flera bekanta byggde communities – småskaliga sociala medier, härligt nischade ställen där alias hängde och inte en tanke på att ta reda på användarmönster ens inom webbplatsen fanns. Det var fint. Mysigt. Plats.

Sedan kom nästa fas, av kommersialisering.
Och min egen nästa fas. I en flykt från masskulturens påbud och konsekvenserna jag såg börja ge kaskadeffekter bestämde jag att jag var tillräckligt utvecklad i mina egna föreställningar för att fördjupa mig i det andliga. Världen sprang och jag bytte early adaption mot att studera utvecklingen från andra hållet – hur samhället förändrades, så uppenbart för de som inte hoppade på tåget. Psykologi blev filosofi, kommunikation blev energilära, språket sjöng musik. Och världen enligt den där mainstreamtillvaron blev nästan obegriplig.

Hur människor navigerade positioner mellan dessa världar tedde sig nästan lika obegripligt, som ett konststycke, inre och yttre förhandling; den mänskliga irrationaliteten, kroppsligheten och sociala dimensionen så påtaglig att allt jag lärts om hjärnans överhöghet plötsligt fick omförhandlas. Egentligen dansar vi bara. En dans med tillhörigheten som partner. De rytmiska cyklerna genom våra kroppar: pulsen, andningen, ticsen att kolla telefonen var tjugofemte minut. Gränserna för att som alternativ ingå i det normala. Gränsländerna teknik skjuter.

Jag är hel nu, tänker jag. Jag är hemma. På platsen där jag kan få ihop alltsammans. Få nytta av alltsammans. Verkligen få leka med makronivåer lika mycket som individnivån, ingen vattentät uppdelning mellan teoretisk stabbig sociologi och flummighetsmaskerande vetenskapstörstande psykologi. Verkligen få njuta av att växla perspektiv, disciplin, tvärvetenskapa – som mkv:n så tillåter och jag så njuter av. Men att också få utgå från rent ontologiska premisser, växla hela världsbilder! Etnologi som uttryck i människans plats, ett landskap, en handling, föreställning, växande, rörelse, agens, uttryck, ringar på vattnet, väggar, strukturer, konturer – de inre landskapen lika mycket som de manifesterade, uppförda, upprätthållna.
Slitningen nu är fokuset på just det mänskliga, snarare än en mer neutral biotop. Slitningen på allt det ohållbara människan vill täcka hela fältet.

“Vad som helst kan sammanfattas i tre meningar”, sade han en gång, klok.
Hur människan lever sitt liv formad av och filtrerad genom tekniska och sociala strukturer, replikerar jag, snabbt. Vad en sådan position gör för å ena sidan hennes förmåga till individuella uttryck och läkande, å andra sidan hennes roll som medlem och aktör i den större biotopen. Hur dessa förutsättningar och därmed uttryck skiftar över tid.

Det finns en tråd. Nu skall vi bara hitta nålen i höstacken.

När Internet gick sönder, i

eller: att skapa en blogg, hur svårt kan det vara?
Camillas monkey mind tar oss genom processen.

Jag minns ett möte med min handledare, då i forntiden, när millenniets årtal innehöll två nollor (som nu, alltså). Han kanske egentligen inte borde ha varit min handledare, men den dagen hade han en kommentar på min text. “Internet stavas med stort i”, sade han. Jag höll inte riktigt med, och tiden har utfallit till min fördel. Men idag, just idag, minns jag det mötet där i hans arbetsrum, de hembakta småkakorna, allt vi inte pratade om – och här ingår teoridelen av min uppsats – och tänker att tja, just idag har han faktiskt rätt.
Internet är ju inte bara något. Internet är också någon. En referenspunkt, en relationell anknytning, en real-e.

På den tiden, som jag ser genom nostalgiska glasögon, var internet helt. Internet var helt underbart. Internet var ett kaos av möjligheter och extas över allt som fanns och faktiskt fungerade. Internet var en enda stor byggsats. Hantverksinsatser krävdes. Tålamod förekom naturligt. Och en så djupgående kreativitet var närvarande, på alla plan. Att skapa var ok. Att skapa rentav förväntades. Presentationer var ett laborerande. Inte varumärken, inte plattformsbyggande, inte sönderkopplat till vad du såg i annonsflödet på nästa öppnade webbplats.

Idag försöker jag lägga upp en blogg, som skall fungera med alla konstens säkerhetsregler, specialiseringar och språkuppdateringar. På den tiden www kunde stå för wonderous wide web var det enklast att göra det själv. Ett nöje att finputsa css-kod och leka databasrelationer. Jag tror jag kan hygglig xhtml, css, sql och (nåja) php. Men idag räcker ju inte sådant, om man inte vill investera tid i att hålla sig – och koden – ajour. Kör en responsiv design som skall fungera på alla plattformar. Gå regelbundet igenom koden så den följer senaste standard. Allt finns inte på nätet för evigt. Det försvinner. Strukturen bygger sönder sig själv, ett förmultningssystem där svampar substituerats av språkutveckling, insekterna av serverkrascher, designen av nya trender, inkopplade i systemlösningar, obönhörligen påkallande designlösningsskiften. Från snårskog till sms-tumme. Från jord till elektricitet. Digitalisering. Siffror. (Marken under ett fotavtryck i lavrik tallskog innehåller 0,03 daggmaskar, 10 spindlar, 15 skalbaggar, 20 trefotingar, 70 mygg- och fluglarver, 400 småringmaskar, 1 500 hoppstjärtar, 19 000 kvalster och 100 000 nematoder… Vad innehåller ett digitalt fotavtryck? Förspilld vattenkraft? )

Jag passerar serverhallsbygget utanför Sandviken. Till sist. Det tar ett tag, även i en bil som kör sjuttio kilometer i timman. Där någonstans, i materialiteten, får de digitala fotavtrycken en referenspunkt. Ytan är enorm. Fasaderna under uppbyggnad verkar aldrig ta slut. En tunn tallskogsridå mellan bilvägen och exploateringsområdet utgör en skärm mellan fysiskt och digitalt i den allestädes fysiska dimensionen. Där, i de makabert stora byggnaderna, ser jag avtrycket för varje klick, gilla, hjärta, kommentar, artighetsfras, yttring av digital kulturell grammatik. (Spana flödet, gratulera, svep stories så människor får en dopaminkick av att bli sedda. Håll dig ajour. Ska du träffa någon, scrolla deras wall så du är uppdaterad, så kan ni koncentrera er på att ta bilder till det nya utlägget du ingår i. Livet. Titta, vi sågs. Det finns på facebook.) En hall. Bara en hall.
Bara billig energi. Min?

“Sluta förstå saker från grunden”, är en vanlig (implicit?) nutida uppmaning till människor. “Bara gör som alla andra. Det är mycket enklare.” 
Kan inte alla som förstör bara sluta istället? Alla som har sönder nätet. Tillverkarna av massproducerade cookies med diskutabla innehållsförteckningar istället för hembakta småkakor. Businissar som utnyttjar säkerhetsluckor snarare än underlättar kommunikation. Aggregerande sidor utan mervärde. Åtminstone kraschar inte datorerna av onödiga flashannonser längre, tröstar jag mig och skänker html5 en varm tanke. Och sedan det där med kulturell likriktning. User interface, kompetensen i att läsa en webbsida. Kompetensen i att polera, designa, en webbsida, fylla strukturen med rätt innehåll. Det andra vill se.

(Kan vi leka? Vi kan alltid leka. “use R inte R-face”, så mycket mer talande än användargränssnitt. I engelskan är kommunikationen dynamisk, vi använder sinnen för att läsa av, trots – eller i trots. Svenskan tillämpar kirurgisk precision, en gräns, ett snitt. Lätt plastikkirurgi, dra litet i reglagen, så, ett sista klick, publicerat på Instagram. Tillrättalagt. Kulturella mönster.)

En närstående är irriterad, för jag använder inte sociala medier enligt mallen han elegant lärde sig. Varför lägger jag inte upp saker? Varför är inte allt han vill mitt liv ska vara på sociala medier så att han enkelt kan gilla det? En annan är frustrerad, för jag använder inte sociala medier som hon trodde man skulle göra. Hon ville förstå och upptäckte att hon visst inte gjorde det – mig alltså, inte hur man skulle göra. Men mallen passade inte riktigt mig. Där fanns inte tillräckligt med nästlade konversationer, djupdykande undertexter, frikopplade rum. Där fanns bara känslan av vad det innebar för hela världen, insikten om relationella databaser som tids nog dominolandskapar hegemoni, slår ner varje försök att stå upp för ett uttryck, något annat. Kulturella mönster är för de som villigt anammar förväntningar.

Lördagsfilm på SVT: Dazed and Confused. Tre tonåringar i en bil. “De är litet nördiga, de där tre”, säger mitt tv-soffs-sällskap, förlåtande, om Cynthia, Mike och Tony. Ett perspektiv. Ursäktande. Själv har jag roligt åt den intellektuella diskussionen, igenkänningsfaktor av mina egna, uppenbarligen annorlunda, tonår. Det är andra karaktärer jag väljer att ha överseende med. I filmen. I verkligheten. I vardagen.
Det är sådana som sällskapet som har hegemonin på sociala medier. Uppför dig. Posta snyggt, tillrättalagt, en glättig uppvisning av livet du önskar förmedla som andra är villiga att ge dig social cred för. Det handlar inte om vad du lägger upp. Det handlar om samspelet, relationerna, det sociala kittet. I bästa fall minnena. I andra hand fasaden utåt.
Något som funkar för plattformen.
Något där andra uppehåller sig.
Något så att du lägger tiden på att producera likadant innehåll som alla andra, så att du följer mallen, alla mallarna.
Det är ju ingen vits att kunna xhtml, php, sql. Det sköter AI! Begrip vad som är kulturellt värderat att kunna: spacklet. Mera spackel. Maximera det visuella. Människor idag är så överstimulerade av perfekt yta att vi behöver höja nivån konstant. Nischa dig. Spreta inte. Polera.
Och var socialt känslig.
Följ korridoren.
Hellre gallerier än grupprum – men använd båda, blanda inte.
Ibland undrar jag om vi är invaderade, och av vad.
Någon klok människa uppfann länkträdssidor. För det som inte passar in.
Det måste ha varit konstigt.

Jag sitter framför datorn och försöker välja WordPress-tema. Det är inte enklare. Alla är fula. Inget är det intuitiva jag vill ha – en helt vanlig blogg! Ni vet, sådär som bloggar ska se ut. En header med namn och kanske banner. En högermeny med senaste inlägg och senaste kommentarer samt arkivingångar efter datum. En mittsektion med själva posterna, och snyggt tema-format för citering. Och ja, nog vill man ha en serif, även i mobiltider? Jag scrollar genom tusentals valmöjligheter i jakt efter någonting funktionellt, som ser tillräckligt bra ut. Som dessutom samspelar med förväntningar om vad jag vill förmedla med texterna. Min utbrända hjärna försöker, fullt medveten om samtidens sociala konventioner, navigera alla onödiga ställningstaganden. Alla teman kommer med användarlicenser. Plug in-installationer. Säkerhetsrekommendationer. Gratisvarianter följs upp av erbjudanden för premiumversioner. Ha dåligt samvete eller gilla läget. Valen staplas på. Ganska snart slår självbevarelsedriften till: hur svårt kan det vara att göra ett eget tema? Validera, ladda upp, har du tur donerar någon en slant; oavsett: fördelen att bara få använda om inte händerna så åtminstone fingrarna. En andpaus, ett kreativt utlopp, att faktiskt skapa något, mejsla fram en fungerande struktur, ett brott mot allt detta att klicka, frisera, gilla, klicka, frisera, gilla.

Det blev något tema. Det fungerar säkert.
Jag äter en smörgås, med hemodlad gurka.
Jag skriver.